Med sitt oefterhärmliga djungelvrål och kompetenta entourage möter Mr. Roslan ”Aki” på flygplatsen. Han är vår lokalguide på denna resa genom sjödajakernas, orangutangernas och näsapornas land: Borneo. Vi besökte orangutangreservatet Semenggoh som är stort som sju fotbollsplaner. Här hjälper man unga orangutanger att klara sig själva, efter att de mist sina föräldrar på grund av […]
Med sitt oefterhärmliga djungelvrål och kompetenta entourage möter Mr. Roslan ”Aki” på flygplatsen. Han är vår lokalguide på denna resa genom sjödajakernas, orangutangernas och näsapornas land: Borneo.
Vi besökte orangutangreservatet Semenggoh som är stort som sju fotbollsplaner. Här hjälper man unga orangutanger att klara sig själva, efter att de mist sina föräldrar på grund av skogsavverkning eller efter att de har hållits som husdjur. En orangutang är med sin mamma tills den blir 8-9 år. Mamman lär ungen vad som går att äta, och skyddar henne mot fiender. Skogen i reservatet är fin med höga träd, och aporna rör sig fritt. Nästan varje dag kommer några av dem fram till matningsplattformen. När vi var där hade vi turen att träffa ”Hot mama”, 42 år, med sonen Ganja, fem år. Hot mama gick på marken med Ganja på ryggen. Hon stannade till och tittade på oss med sina stora bruna ögon. Har de någon mat kanske hon tänkte? Det blev en fantastisk upplevelse, vi såg sammanlagt 15 orangutanger. Richi, den äldsta hannen, kom fram och såg riktigt farlig ut med sina stora kindvalkar. Han är ensam herre på täppan sen han bröt käken på den andre hannen. Lilla Ganja lekte och busade som vilket människobarn som helst. Vet ni att en femårig orangutang är lika klok som ett fyraårigt barn? En orangutang i fångenskap kan lära sig att använda verktyg, göra upp eld och baka bara genom att titta på hur vi gör. Deras emotionella intelligens är mycket stor och de har till 97 % samma gener som oss. Vi får hoppas att vi människor är så kloka att vi med gemensamma krafter kan rädda arten från utrotning!
Vi fick också lära oss mer om sjödajakernas och penanernas territorium. Vet ni vad en huvudbyggnad är på Borneo? Jo, ett hus där man hänger upp fiendernas avhuggna huvuden i taket som en totem! De var en gång i tiden huvudjägare. Med ett långt blåsrör med förgiftade pilar förlamade de sina fiender och med ett svärd högg de av huvudet och tog som trofé. Huvudena torkades i rökelden och hängdes upp i långhuset, och medförde lycka och framgång. För varje huvud en man tog tatuerade han in en symbol på handen. Penanerna lever också här. De lämnar aldrig skogen. De är nomader men det finns bara 400 penaner kvar som fortfarande lever ett sådant liv. En penan lever hela sitt liv i skogen. Han har aldrig sett horisonten. Husen är enkla för att de ska kunna lämnas när sagopalmerna och bytet är slut. Penanerna kämpar hårt för att stoppa skogsavverkningar. De blockerar vägar, skjuter med blåsrör mot skogshuggare och lyckas ibland stoppa en avverkning. Svårare är det med dammbyggen, när myndigheterna bestämmer att en flod ska dämmas upp. Vattnet stiger och skogen dränks. De som bor i långhus eller penanerna i skogen måste flytta på sig. Deras jaktmarker, hus, begravningsplatser dränks av vatten.
I nationalparken Bako, där vi hoppades få se näsapor, hade vi en fantastisk dag. Vi började tidigt med att åka bussen till havet, där vi delade upp oss i mindre båtar och studsade ut på dyningarna mot nationalparken. Vi såg vitmagade havsörnar, drillsnäppor och småspovar längs vägen. När vi kom fram gick vi längs vattnet och möttes av skäggsvin. Plötsligt såg vi rörelser i träden, en flock med näsapor!! Näsapan är endemisk för Borneo, den finns bara här! Hannen har en jättestor röd näsa och en tjock gubbmage. Näsapor kallas orang belanda på malay, vilket betyder holländaren, eftersom folk tyckte att näsapan såg ut som kolonisatörerna. Näsapan lever av bladen på mangroveträden och för att kunna bryta ned dem har de hjälp av bakterier i magen. Därför blir magen stor och uppsvälld. En stund senare hittade vi en flying lemur, Golugo. Världens häftigaste djur, ensam i sitt slag. Sitt namn till trots är det ingen lemur, utan den saknar släktingar. Den har en tandrad som ser ut som en kam med vars hjälp den kammar bark och grenar efter sav och kåda. Den kan glidflyga mellan träden med hjälp av extrahud som den spänner ut mellan alla fyra benen.
Varma och svettiga men lyckliga kom vi tillbaka till hotellet. Vilken resa!
Tack för den här gången, på återseende!
Hälsar
Isak Isaksson, reseledare
Läs mer om Thabela Travels resa till Borneo.
Liknande inlägg
Naturvård med hjälp av turism
Naturresor till Borneo bidrar till att rädda orangutanger. "Ett enda stort, rörigt och frodigt växthus som naturen skapat åt sig själv." Orden kom från Charles Darwin. Och platsen han...
Tahiti och hennes öar
Jag möts av den fantastiska värmevågen som slår mot kroppen när man kliver av planet i ett tropiskt land. Det är mörk och sent på natten men det hindrar inte den polynesiska befolkningen...
Ett möte med de dödas andar
Jag är hemkommen från Madagaskar, världens fjärde största ö. Till ytan större än Sverige. Jag har aldrig riktigt någon känsla av att jag befinner mig på en ö. Men det är en tydlig...